Hopp, då är den här igen, årsdagen för olyckan. Lät bli att ställa väckarklockan idag och har sovit till nu. Känns bra att vara ledig idag, känner att jag behöver det. Drömde om lillebror inatt, jag minns inte vad jag drömde men varje gång jag vaknade så fanns han med.

Hade tänkt träna idag för att fly tankarna en aning, men nu känner jag att jag inte vill fly tankarna. Jag vill tänka, jag behöver tänka. River upp texterna och bilderna. Förra året publicerade jag min berättelse här på bloggen och jag tänker göra det i år igen. Ni som har läst den kan scrolla förbi om ni inte vill läsa den igen, för den är inte omskriven sedan sist. Funderat på att göra det någongång.. Ändra om meningar och snygga till den. Eller så får den vara som den är, jag skrev den ju när jag var mycket yngre och jag kanske ska spara känslan utav det. Vad tycker ni?

 

Tänker äta lunch med mamma idag, Tända ljus vid graven och sedan hälsa på hos mormor. 

 

 

 

 

 

Olyckan

Berättelse av Isabell Brändström

 

-          Yes! Jag vann igen, tjoade jag triumferande och lade ut tre damer, två ess och hjärter fem på bordet.

-          Revansch tack, uppmanade Anna med ett trotsigt leende, och vi slängde båda en hastig blick mot köksklockan.

Visarna pekade på att klockan var strax innan fem och vi hade gott om tid på oss att fortsätta spela. Inte förrän klockan 19.00 skulle vi behöva vara ombytta och klara för Ju-jutsulokalen. Anna började blanda kortleken igen medan mina tankar stannat på Ju-jutsun. Det skulle vara provgradering den kvällen och jag kände ett litet sting i magen av nervositet. Fastän jag visste att Anna och jag var bäst i vår grupp och att vi inte skulle ha några som helst problem med att bli godkända.

-          Är det din telefon som ringer, frågade Anna och jag rycktes upp ur tankarna.

Jag hoppade genast upp från stolen som svar när jag hörde den välkända Pingu-signalen. Jag skyndade mig in i Annas sovrum och började slita i mina saker som jag lagt på hennes säng i ett försök att hitta min mobil. Flera signaler hann gå fram innan jag till slut hittade mobilen och läste på displayen att det var pappa som ringde. Jag hann gissa att han glömt att jag sagt att jag skulle åka hem till Anna innan Ju-jutsun, och att han kanske undrade varför jag inte satt hemma vid middagsbordet.

Men han hade inte ringt för att säga att middagen var klar.

 

Jag minns inte hur han berättade eller exakt vad han sa. Men samtalet i sig kommer jag mycket väl ihåg. För jag minns känslorna, jag minns tårarna och jag kommer aldrig att glömma rädslan. Rädslan att kanske förlorat någon man älskar. I några sekunder hade jag fruktat det värsta. Men i samma stund hade jag förbjudit mig själv att tänka i sådana banor. Jag ville veta vad som hade hänt, inte bara vad jag trodde hänt. Mellan tårarna slog jag numret till min syster. Hon vet, hon brukar alltid veta allt, tänkte jag. Men det enda jag kunde höra var att hon också grät. Hon var lika förtvivlad som jag och visste lika lite.

 

När samtalet avslutades kände jag benen ge vika under mig och jag landade sittandes på golvet. Hjärtat hamrade, ögonen blödde av tårar och tillvaron kändes lika overklig som i ett tv-spel eller i en film. Anna tog tag i min arm och hjälpte mig att sätta mig på sängen. Hon hade fått tagit över det första telefonsamtalet efter mig så även hon hade fått höra om olyckan. Hon satte sig bredvid mig och tog min hand. Jag såg smärtan och tomheten även i hennes ögon. Men istället för att bryta ihop tog hon på sig rollen som stöttepelare. Inte många ord utbyttes mellan oss. Inga ord behövdes. Men jag var tacksam över att ha henne bredvid mig. Glad att ha min bästa väninnas stöd. Utan hennes stöd hade den hemska olyckan känts obeskrivligt mycket värre.

Jag är osäker på hur länge vi satt där på sängen. Men jag minns att det kändes som en oändlighet. Varje sekund kändes som en minut och varje minut kändes som en timma.  Ovetskapen om vad som hänt låg som en klump i magen, tankarna flög som pingisbollar runt i huvudet och tårarna forsade som floder nerför kinderna.

 

Efter vad som kändes som en evighet knackade det på Annas dörr, Annas pappa klev in i rummet med en nedslagen min, även han visste vad som hänt. Han visste till och med mer än vad jag gjorde. Han sa:

-          De är här nu.

Hjärtat tog ett stort skutt i bröstet. Jag hade väntat och väntat på att mamma och pappa skulle komma och hämta mig. Men när dom väl stod vid ytterdörren hade jag ångrat mig. Jag ville inte längre veta vad som hänt. Jag blev skräckslagen av att kanske behöva få reda på något som jag inte skulle kunna klara av att höra. Men till slut fattade jag mod, torkade tårarna ur ögonen och reste mig sakta upp. Jag gav Anna en blick som ett försök till att säga: Tack och hej då. Sedan vände jag ryggen emot henne och tog några långsamma luciasteg mot dörren ut från hennes rum. Att gå den korta sträcka från Annas rum, genom köket och ut till hallen var som att gå gröna milen. Varje steg var en plåga och jag var rädd för vad som skulle hända. Eller rättare sagt vad som redan hade hänt. Till slut stod jag på tröskeln till hallen. Jag hade blicken neråt och såg först bara pappas utslitna, svarta favoritskor. Jag drog mig för att lyfta huvudet och möta hans blick, eftersom jag visste att den kunde säga allt. Allt som jag inte ville höra. Jag visste att bara en liten glimt av hans blick kunde säga: Du är nu yngsta barnet i familjen. Du har ingen lillebror längre. Jag intalade mig hela tiden att det inte var så.

 

Jag hoppades istället att pappa skulle skjutsa mig till sjukhuset för att få träffa Pontus. Jag kunde som mest tillåta mig tänka att Pontus skadat sig så illa att han skulle få sitta i rullstol resten av livet eller att han låg i koma och strax skulle vakna.

 

Men jag fick strax veta att bilen som väntade utanför Annas hem i Åmynnet inte skulle ta mig till sjukhuset. Bilen skulle ta mig hem till Västanå. Det fanns inget annat vi kunde göra än att bara fara hem. Det fanns ingen hand i en sjukhussäng att krama, det fanns ingen lillebror i någon rullstol att hålla tummarna för. Det var över. Det kändes som att allt var över. Som om hela mitt liv gått i spillror. Som om världen fallit samman.
Jag kunde inte tro att det var sant. Jag tänkte att sånt här händer inte mig. Sånt här händer bara på film och inte på riktigt. Jag tänkte ett tag att det hela var ett ondskefullt skämt. Jag ville vakna upp som ur en hemsk mardröm. Jag ville att någon skulle hoppa fram och skrika april, april och säga att allting bara varit på låtsas. Men det var det ingen som gjorde.

 

Jag skulle aldrig någonsin mer få träffa min lillebror, vi skulle aldrig mer få retas med varandra så som hör syskonkärlek till. Jag skulle aldrig mer få krama om honom, aldrig mer höra hans röst, hans skratt.

 

I bilen mötte jag min systers söndergråtna ansikte och jag drog slutsatsen av att jag var lika knallröd i ögonen med stora påsar under dem och med kinder blanka utav salta tårar. Mamma såg inte bättre ut hon heller och vi gjorde försök till en slags gruppkram i baksätet av bilen. Men det gick inte vidare väl att trösta varandra på det sättet. De desperata kramarna och gråten i halsen gjorde att man fick svårt att få åt sig syre. Vi fick därför begränsa oss till att bara hålla varandras händer.

 

När vi ungefär tio minuter senare kom hem till Västanå gick vi direkt bort till mormors hus på andra sidan vägen. Mormor och morfar var lika knallröda i ögonen som oss andra och dom hälsade oss med likadana långa desperata kramar som nästan var mer smärtsamma än vad de gjorde nytta. Mormor hade letat fram några bilder och porträtt på Pontus och ställt dem på det runda köksbordet med den brunblommiga duken. Runt det bordet hade vi syskon suttit så många gånger förut och nu satte vi oss återigen ner, fast nu utan både Fredrik och Pontus. Vi visste alla att Fredrik inte skulle kunna komma hem samma kväll. Han bodde i Luleå där han pluggade på högskola och pappa fick därför fortsätta som olyckans budbärare och ringa honom. Han försökte så gott han kunde att bädda in samtalet så att det skulle bli så skonsamt som möjligt. Det fanns inga bättre sätt att gå tillväga eftersom Fredrik inte kunde få en likadan förvarning som jag och Sandra fått innan pappa kommit till oss och berättat öga mot öga vad som hänt. Pappa hade därför inga fler val än att förmedla budskapet om den fruktansvärda förlusten som en chockartad smäll genom telefonluren.

 

Senare samma kväll promenerade vi ner till ”storvägen” som vi alltid kallat den när vi var små. Det var just den väg vi harmlöst promenerat efter så många gånger förut. Det var just den väg mamma alltid tjatat på oss att kolla åt båda hållen innan vi gick över. Det var just den vägen som alltid lett hem. Och det var just den vägen som samma kväll låtit min lillebrors liv förspillas. Vi såg lyktorna och alla ljusen som tänts utav grannarna vid vägkanten, vi kunde se bromsspåren och glasbitarna efter olycksbilen och vi såg frusna pölar av blod. Blod som samma dag funnits i våran älskade Pontus hjärta.

 

Jag hatade mig själv för att jag inte varit där när det hände. Det var nästan som att jag tog på mig skulden för olyckan. Som om jag borde ha varit där och stoppat den. Eller att det till och med borde ha varit jag som förolyckats. Jag önskade stundvis att det hade varit så. Att jag kunde få tagit Pontus plats. Det gjorde alldeles för ont att leva. 
Jag tror inte jag var ensam att tänka så, men det var inget vi pratade om. Det var tankar man höll långt, långt inuti sig och inte riktigt vågade plocka fram.

 

Kvällen tog slut, natten tog över och det blev sent innan vi gick och lade oss. Jag grät mig till sömns, grät i sömnen och vaknade med nya tårar i ögonen. Jag hann tänka i några sekunder att allt kanske bara varit en mardröm. Men hastigt rycktes jag tillbaka till verkligheten. Det var ingen dröm. Pontus hade lämnat oss för alltid. Jag klev upp, det var för jobbigt att ligga kvar i sängen med alla tankarna. Jag gick till köket, men mådde för illa för att ens vilja tänka på mat. Jag gick till vardagsrummet dit vi ställt fram några av Pontus saker och fotografier, men vände snart på klacken. Fanns inget ställe jag ville vara på. Ingen rum jag orkade vara i. Det gjorde ont vart jag än befann mig. Det gick inte att smita från smärtan.

 

Efter att alla klivit upp och tvingat i sig lite frukost åkte vi in till stan, till bårhuset för att få se lillebror en sista gång. Jag hade en omöjlig önskan om att det inte skulle vara han som låg i sjukhusbåren omstoppad med vita lakan. Jag ville att det skulle vara någon annan, att alla sett fel, att det inte var ”min” Pontus som varit på fel ställe i fel ögonblick. Men det var han. Jag brast återigen i gråt när jag fick se hans en gång så fina ansikte nu täckt av blåmärken, svullnader och mörkröda sår. Det gjorde så ont att se en person som jag kramats med, tjivats med och skojat med, nu ligga livlös framför mig. Endast skalet av min fina vän och lillebror fanns kvar.

Jag sträckte ut armen och drog fingrarna genom hans hår, precis som jag gjort många gånger förut. Jag strök handen över hans iskalla kind och gav honom tillsist en sista puss i pannan. Jag ville egentligen inte gå därifrån. Men jag förstod att vi inte kunde stanna hur länge som helst.

 

Vi gick ut till bilen igen och vi började prata om att stanna till en kort stund på Bjästaskolan. Där både jag och Pontus gick, jag i nian och Pontus i sjuan. Pappa kände att han gärna ville säga några ord inför Pontus klass och jag kände att jag gärna ville träffa några av mina närmaste vänner. Sandra följde också med som ett stöd till mig. Det var en konstig stämning i korridorerna och hela skolan hade i princip stannat upp. Ingen klass hade riktiga lektioner och många hade till och med åkt hem. Pontus klass hade tänt värmeljus, ställt fram ett foto på honom och lagt fram några av hans böcker, pennor och suddgummin som han haft i skolskåpet. De som inte redan åkt hem hade ställt sina stolar i en ring i klassrummet. Sandra och jag slog oss ner på några tomma platser tillsammans med klassen medan pappa pratade inför oss. Det blev en liknande ceremoni i mitt hemklassrum och efteråt fick jag chansen att krama om några av vännerna innan vi återigen satte oss i bilen och åkte hemåt.

 

Dagarna efter flöt ihop till en suddig dimma. Det jag minns var att hela huset fylldes med blommogram och tröstande vykort från nära och kära. Och jag glömmer aldrig hur mamma, pappa, jag, Fredrik och Sandra stöttade och tog hand om varandra. Ensam hade ingen av oss tagit sig igenom sorgetiden. Men tillsammans så blev vi starka och banden mellan oss knöts från rosetter till råbandsknopar.

 

Drygt två veckor senare blev det tid för begravning. Kyrkan var fullsatt av släktingar, vänner, grannar och elever från skolan. När min väninna Karin började sjunga ”Tears in heaven” inför alla, kunde jag inte hålla tårarna borta men höll ändå stadig ögonkontakt med henne under hela låten. Jag gjorde det för att stötta henne och hon för att stötta mig. Jag förstår fortfarande inte att hon klarade av att sjunga just den låten inför en hel kyrka. Jag tyckte att hon var stark. Hon hade också varit god vän med Pontus och känt honom i många år. Men hon lyckades ändå ta sig igenom hela låten för att sedan dra sig tillbaka till kyrkbänken. Efteråt spelades ”Tänd ett ljus”, ”Vem kan segla förutan vind” och ”Som en bro över mörka vatten”.

 

Till sist blev det dags för avskedstagandet, där alla fick gå fram till kistan i tur och ordning för att ta farväl av Pontus. Vi som närmast anhöriga på bänkarna längst fram fick börja. Vi lämnade våra platser, gick långsamt fram och ställde oss i ring runt kistan, familjen, mormor & morfar, mina tre halvsyskon och deras familjer. Alla höll i blommor, rosor eller buketter. En efter en sa alla några små avskedsord. Tack för att jag fick lära känna dig. Du kommer alltid att finnas hos oss. Jag glömmer dig aldrig. Var bara några av alla orden som sades till avsked. Själv kunde jag inte få fram mina ord. Istället lyfte jag den röda ros jag höll i min hand och gav den en kyss. Mina ögon fylldes återigen av tårar. Jag släppte det hårda greppet om rosen, lät den falla till de andra blommorna och viskade ohörbart orden: Jag älskar dig.