2011-11-29
15:01:55
Textillärare
Ikväll ska jag på möte med alla Textillärare i kommunen. Det ska bli otroligt kul att få träffa mina gamla lärare och även få se vilka de andra är och byta lite idéer och så. Även kolla läget litegrann vilka som går i pension om lagomt sådär två år när jag är klar med min utbildning ;)
2011-11-27
21:24:31
Helgen
M's portion med porterstek och gratäng (själv var jag för glupsk och hade redan satt i mig flera tuggor innan jag kom på att jag borde ta en bild)
Efter jag kom hem från stan så åkte vi in till stan igen för att gratta Anton som har fyllt år. Han hade nog spenderat hela veckan med att baka lussebullar så det var fri tillgång. På kvällen tittade Johan förbi och vi såg på film.
Grattiskort till Anton
Ros från begravningen i fredags
2011-11-25
15:12:15
Birger Vs Rådjur
Idag var det begravning för M's morfar. Dagen började med att våran bil inte startade när vi skulle iväg, batteriet var så slut att inte ens centrallåset fungerade. Vi fick panik! samtidigt kom Granntanten hem tillsammans med sin gubbe för att hämta posten som de gör ungefär var tredje vecka. Det kändes inte direkt som om vi kunde fråga dem om hjälp med startkablar. Tillslut fick vi tag på Åsa som kom som räddaren i nöden och hämtade upp oss så vi hann till begravningen i tid. Det var en fin begravning. känslofull och fin, mycket kärlek. Blev även mycket skratt under minnesstunden när vi berättade om några av alla hans härliga historier och äventyr.
Nu sitter vi i Billsjö och väntar på middagen. M och jag stod hela eftermiddagen och kvällen igår och gjorde iordning 9½ KILO potatisgratäng! Vi är 9 personer som ska äta. Tror ni det kommer räcka? Ulla var visst lite orolig, hehe.
2011-11-22
17:28:26
Pontus och årsdagen för olyckan
Olyckan
Novell av Isabell Brändström
- Yes! Jag vann igen, tjoade jag triumferande och lade ut tre damer, två ess och hjärter fem på bordet.
- Revansch tack, uppmanade Anna med ett trotsigt leende, och vi slängde båda en hastig blick mot köksklockan.
Visarna pekade på att klockan var strax innan fem och vi hade gott om tid på oss att fortsätta spela. Inte förrän klockan 19.00 skulle vi behöva vara ombytta och klara för Ju-jutsulokalen. Anna började blanda kortleken igen medan mina tankar stannat på Ju-jutsun. Det skulle vara provgradering den kvällen och jag kände ett litet sting i magen av nervositet. Fastän jag visste att Anna och jag var bäst i vår grupp och att vi inte skulle ha några som helst problem med att bli godkända.
- Är det din telefon som ringer, frågade Anna och jag rycktes upp ur tankarna.
Jag hoppade genast upp från stolen som svar, när jag hörde den välkända Pingu-signalen. Jag skyndade mig in i Annas sovrum och började slita i mina saker som jag lagt på hennes säng i ett försök att hitta min mobil. Flera signaler hann gå fram innan jag till slut hittade mobilen och läste på displayen att det var pappa som ringde. Jag hann gissa att han glömt att jag sagt att jag skulle åka hem till Anna innan Ju-jutsun, och att han kanske undrade varför jag inte satt hemma vid middagsbordet.
Men han hade inte ringt för att säga att middagen var klar.
Jag minns inte hur han berättade eller exakt vad han sa. Men samtalet i sig kommer jag mycket väl ihåg. För jag minns känslorna, jag minns tårarna och jag kommer aldrig att glömma rädslan. Rädslan att ha förlorat någon man älskar. I några sekunder hade jag fruktat det värsta. Men i samma stund hade jag förbjudit mig själv att tänka i sådana banor. Jag ville veta vad som hade hänt, inte bara vad jag trodde hänt. Mellan tårarna slog jag numret till min syster. Hon vet, hon brukar alltid veta allt, tänkte jag. Men det enda jag kunde höra var att hon också grät. Hon var lika förtvivlad som jag och visste lika lite.
När samtalet avslutades kände jag benen ge vika under mig och jag landade sittandes på golvet. Hjärtat hamrade, ögonen blödde av tårar och tillvaron kändes lika overklig som i ett tv-spel eller i en film. Anna tog tag i min arm och hjälpte mig att sätta mig på sängen. Hon hade fått tagit över det första telefonsamtalet efter mig så även hon hade fått höra om olyckan. Hon satte sig bredvid mig och tog min hand. Jag såg smärtan och tomheten även i hennes ögon. Men istället för att bryta ihop tog hon på sig rollen som stöttepelare. Inte många ord utbyttes mellan oss. Inga ord behövdes. Men jag var tacksam över att ha henne bredvid mig. Glad att ha min bästa väninnas stöd. Utan hennes stöd hade den hemska olyckan känts obeskrivligt mycket värre.
Jag är osäker på hur länge vi satt där på sängen. Men jag minns att det kändes som en oändlighet. Varje sekund kändes som en minut och varje minut kändes som en timma. Ovetskapen om vad som hänt låg som en klump i magen, tankarna flög som pingisbollar runt i huvudet och tårarna forsade som floder nerför kinderna.
Efter en evighet knackade det på Annas dörr, Annas pappa klev in i rummet med en dyster min, även han visste vad som hänt. Han visste till och med mer än vad jag gjorde. Han sa:
- De är här nu.
Hjärtat tog ett stort skutt i bröstet. Jag hade väntat och väntat på att mamma och pappa skulle komma och hämta mig. Men när dom väl stod vid ytterdörren hade jag ångrat mig. Jag ville inte längre veta vad som hänt. Jag blev skräckslagen av att kanske behöva få reda på något som jag inte skulle kunna klara av att höra. Men till slut fattade jag mod, torkade tårarna ur ögonen och reste mig sakta upp. Jag gav Anna en blick som ett försök till att säga: Tack och hej då. Sedan vände jag ryggen emot henne och tog några långsamma luciasteg mot dörren ut från hennes rum. Att gå den korta sträcka från Annas rum, genom köket och ut till hallen var som att gå gröna milen. Varje steg var en plåga och jag var rädd för vad som skulle hända. Eller rättare sagt vad som redan hade hänt. Till slut stod jag på tröskeln till hallen. Jag hade blicken neråt och såg först bara pappas utslitna, svarta favoritskor. Jag drog mig för att lyfta huvudet och möta hans blick, eftersom jag visste att den kunde säga allt. Allt som jag inte ville höra. Jag visste att bara en liten glimt av hans blick kunde säga: Du är nu yngsta barnet i familjen. Du har ingen lillebror längre. Jag intalade mig hela tiden att det inte var så.
Jag hoppades istället att pappa skulle skjutsa mig till sjukhuset för att få träffa Pontus. Jag kunde som mest tillåta mig tänka att Pontus skadat sig så illa att han skulle få sitta i rullstol resten av livet eller att han låg i koma och strax skulle vakna.
Men jag fick strax veta att bilen som väntade utanför Annas hem i Åmynnet inte skulle ta mig till sjukhuset. Bilen skulle ta mig hem till Västanå. Det fanns inget annat vi kunde göra än att bara fara hem. Det fanns ingen hand i en sjukhussäng att krama, det fanns ingen lillebror i någon rullstol att hålla tummarna för. Det var över. Det kändes som att allt var över. Som om hela mitt liv gått i spillror. Som om världen fallit samman.
Jag kunde inte tro att det var sant. Jag tänkte att sånt här händer inte mig. Sånt här händer bara på film och inte på riktigt. Jag tänkte ett tag att det hela var ett ondskefullt skämt. Jag ville vakna upp som ur en hemsk mardröm. Jag ville att någon skulle hoppa fram och skrika april, april och säga att allting bara varit på låtsas. Men det var det ingen som gjorde.
Jag skulle aldrig någonsin mer få träffa min lillebror, vi skulle aldrig mer få retas med varandra så som hör syskonkärlek till. Jag skulle aldrig mer få krama om honom, aldrig mer höra hans röst, hans skratt.
I bilen mötte jag min systers söndergråtna ansikte och jag drog slutsatsen av att jag var lika knallröd i ögonen med stora påsar under dem och med kinder blanka utav salta tårar. Mamma såg inte bättre ut hon heller och vi gjorde försök till en slags gruppkram i baksätet av bilen. Men det gick inte vidare väl att trösta varandra på det sättet. De desperata kramarna och gråten i halsen gjorde att man fick svårt att få åt sig syre. Vi fick därför begränsa oss till att bara hålla varandras händer.
När vi ungefär tio minuter senare kom hem till Västanå gick vi direkt bort till mormors hus på andra sidan vägen. Mormor och morfar var lika knallröda i ögonen som oss andra och dom hälsade oss med likadana långa desperata kramar som nästan var mer smärtsamma än vad de gjorde nytta. Mormor hade letat fram några bilder och porträtt på Pontus och ställt dem på det runda köksbordet med den brunblommiga duken. Runt det bordet hade vi syskon suttit så många gånger förut och nu satte vi oss återigen ner, fast nu utan både Fredrik och Pontus. Vi visste alla att Fredrik inte skulle kunna komma hem samma kväll. Han bodde i Luleå där han pluggade på högskola och pappa fick därför fortsätta som olyckans budbärare och ringa honom. Han försökte så gott han kunde att bädda in samtalet så att det skulle bli så skonsamt som möjligt. Det fanns inga bättre sätt att gå tillväga eftersom Fredrik inte kunde få en likadan förvarning som jag och Sandra fått innan pappa kommit till oss och berättat öga mot öga vad som hänt. Pappa hade därför inga fler val än att förmedla budskapet om den fruktansvärda förlusten som en chockartad smäll genom telefonluren.
Senare samma kväll promenerade vi ner till ”storvägen” som vi alltid kallat den när vi var små. Det var just den väg vi harmlöst promenerat efter så många gånger förut. Det var just den väg mamma alltid tjatat på oss att kolla åt båda hållen innan vi gick över. Det var just den vägen som alltid lett hem. Och det var just den vägen som samma kväll låtit min lillebrors liv förspillas. Vi såg lyktorna och alla ljusen som tänts utav grannarna vid vägkanten, vi kunde se bromsspåren och glasbitarna efter olycksbilen och vi såg frusna pölar av blod. Blod som samma dag funnits i våran älskade Pontus hjärta.
Jag hatade mig själv för att jag inte varit där när det hände. Det var nästan som att jag tog på mig skulden för olyckan. Som om jag borde ha varit där och stoppat den. Eller att det till och med borde ha varit jag som förolyckats. Jag önskade stundvis att det hade varit så. Att jag kunde få tagit Pontus plats. Det gjorde alldeles för ont att leva.
Jag tror inte jag var ensam att tänka så, men det var inget vi pratade om. Det var tankar man höll långt, långt inuti sig och inte riktigt vågade plocka fram.
Kvällen tog slut, natten tog över och det blev sent innan vi gick och lade oss. Jag grät mig till sömns, grät i sömnen och vaknade med nya tårar i ögonen. Jag hann tänka i några sekunder att allt kanske bara varit en mardröm. Men hastigt rycktes jag tillbaka till verkligheten. Det var ingen dröm. Pontus hade lämnat oss för alltid.
Jag klev upp, det var för jobbigt att ligga kvar i sängen med alla tankarna. Jag gick till köket, men mådde för illa för att ens vilja tänka på mat. Jag gick till vardagsrummet dit vi ställt fram några av Pontus saker och fotografier, men vände snart på klacken. Fanns inget ställe jag ville vara på. Ingen rum jag orkade vara i. Det gjorde ont vart jag än befann mig. Det gick inte att smita från smärtan.
Efter att alla klivit upp och tvingat i sig lite frukost åkte vi in till stan, till bårhuset för att få se lillebror en sista gång. Jag hade en omöjlig önskan om att det inte skulle vara han som låg i sjukhusbåren omstoppad med vita lakan. Jag ville att det skulle vara någon annan, att alla sett fel, att det inte var ”min” Pontus som varit på fel ställe i fel ögonblick. Men det var han. Jag brast återigen i gråt när jag fick se hans en gång så fina ansikte nu täckt av blåmärken, svullnader och mörkröda sår. Det gjorde så ont att se en person som jag kramats med, tjivats med och skojat med, nu ligga livlös framför mig. Endast skalet av min käre vän och lillebror fanns kvar.
Jag sträckte ut armen och drog fingrarna genom hans hår, precis som jag gjort många gånger förut. Jag strök handen över hans iskalla kind och gav honom tillsist en sista kyss i pannan. Jag ville egentligen inte gå därifrån. Men jag förstod att vi inte kunde stanna hur länge som helst.
Vi gick ut till bilen igen och vi började prata om att stanna till en kort stund på Bjästaskolan. Där både jag och Pontus gick, jag i nian och Pontus i sjuan. Pappa kände att han gärna ville säga några ord inför Pontus klass och jag kände att jag gärna ville träffa några av mina närmaste vänner. Sandra följde också med som ett stöd till mig. Det var en konstig stämning i korridorerna och hela skolan hade i princip stannat upp. Ingen klass hade riktiga lektioner och många hade till och med åkt hem. Pontus klass hade tänt värmeljus, ställt fram ett foto på honom och lagt fram några av hans böcker, pennor och suddgummin som han haft i skolskåpet. De som inte redan åkt hem hade ställt sina stolar i en ring i klassrummet. Sandra och jag slog oss ner på några tomma platser tillsammans med klassen medan pappa pratade inför oss. Det blev en liknande ceremoni i mitt hemklassrum och efteråt fick jag chansen att krama om några av vännerna innan vi återigen satte oss i bilen och åkte hemåt.
Dagarna efter flöt ihop till en suddig dimma. Det jag minns var att hela huset fylldes med blommogram och tröstande vykort från nära och kära. Och jag glömmer aldrig hur mamma, pappa, jag, Fredrik och Sandra stöttade och tog hand om varandra. Ensam hade ingen av oss tagit sig igenom sorgetiden. Men tillsammans så blev vi starka och banden mellan oss knöts från rosetter till råbandsknopar.
Drygt två veckor senare blev det tid för begravning. Kyrkan var fullsatt av släktingar, vänner, grannar och elever från skolan. När min väninna Karin började sjunga ”Tears in heaven” inför alla, kunde jag inte hålla tårarna borta men höll ändå stadig ögonkontakt med henne under hela låten. Jag gjorde det för att stötta henne och hon för att stötta mig. Jag förstår fortfarande inte att hon klarade av att sjunga just den låten, just denna dag inför en hel kyrka. Jag tyckte att hon var stark. Hon hade också varit god vän med Pontus och känt honom i många år. Men hon lyckades ändå ta sig igenom hela låten för att sedan dra sig tillbaka till kyrkbänken. Efteråt spelades ”Tänd ett ljus”, ”Vem kan segla förutan vind” och ”Som en bro över mörka vatten”.
Till sist blev det dags för avskedstagandet, där alla fick gå fram till kistan i tur och ordning för att ta farväl av Pontus. Vi som närmast anhöriga på bänkarna längst fram fick börja. Vi lämnade våra platser, gick långsamt fram och ställde oss i ring runt kistan, familjen, mormor & morfar, mina tre halvsyskon och deras familjer. Alla höll i blommor, rosor eller buketter. En efter en sa alla några små avskedsord. Tack för att jag fick lära känna dig. Du kommer alltid att finnas hos oss. Jag glömmer dig aldrig. Var bara några av alla orden som sades till avsked. Själv kunde jag inte få fram mina ord. Istället lyfte jag den röda ros jag höll i min hand och gav den en kyss. Mina ögon fylldes återigen av tårar. Jag släppte det hårda greppet om rosen, lät den falla till de andra blommorna och viskade ohörbart orden: Jag älskar dig.
2011-11-22
16:19:22
VFU och potatis
Hittade något mycket intressant nere i källarn där potatisen bor.
Detta hittade jag.. Hade ingen aning att pilarna på potatisen får eget liv och försöker ta över världen om man inte stoppar deras tyranni i tid. Pilarna klättrade upp för träväggarna, har börjat växa fast mellan trädplankorna och bygger små minipotatisar på sina rankor. Hade jag väntat några veckor till så hade potatispilarna troligtvis tagit över hela källaren. Minipotatisarna ser tillochmed giftiga ut och hade jag inte stoppat dem skulle de nog ha genmanipulerats till köttätande växter, så pass giftiga tyckte att dom såg ut.
2011-11-14
19:13:29
Kattmat
Första dagen på VFU:n.. Detta var bästa dagen på hela terminen! Jag älskar läraryrket. Att veta att jag får jobba med detta resten av mitt liv är enda anledningen att jag står ut med den tragiskt dåliga utbildningen.
Efter jobbet åkte jag in till stan för att köpa kattmat och uträtta några andra ärenden tills att jag hämtade M på tågstationen. När vi kommer hem hittar vi ett brev från Royal Canin.. Åh vad tror ni det är? Jo, självklart en värdecheck för kattmaten jag precis har köpt! Suck.. Den där lagen om alltings jävlighet går mig på nerverna ibland.
Nu tänker jag mysa ner mig i sängen och se serier resten av kvällen.
2011-11-12
23:47:58
Trippelinlägg
LÄRARUTBILDNINGEN UNDER ALL KRITIK
Äntligen börjar VFU:n (praktiken) Jag ska nu vara 3 veckor på geneskolan och efteråt är jag på Nolaskolan fram till jul. Ska bli riktigt kul och det känns otroligt skönt att slippa mer lidande. För denna kurs har varit under all kritik. Jag är uppriktigt fruktansvärt besviken på lärarutbildningen. Jag är så besviken att jag skäms över mitt yrkesval, jag skäms över Sverige. Läraryrket är ett otroligt viktigt yrke, och då krävs bra utbildning för lärare.
- Litteraturen är i princip utdaterad,
- Vi har haft många flummiga föreläsare
- Och föreläsare som lägger mer energi på att vara roliga än att lära oss något
- Tentadatum har flyttats fram och tillbaka i sista sekund
- Litteratur som strykits och sedan plockas in igen
- Salstentafrågor som är flummiga och mer upplagd som hemtentafrågor
- Föreläsningar som ställs in utan att vi fått information om det
- Elever har hamnat utanför systemet för att lärare glömt att registrera dem på kursen
- Ingen feedback på textinlämningar av grupparbeten
- Otroligt dålig information om allt i övrigt
FRYSRENSNING
M:s föräldrar har köpt en halv Oxe, och idag sköt jaktlaget en älg och detta betyder att Ulla och Hampe kommer få så mycket kött att dom inte har plats för allt. Så nu håller jag och M på att rensa våran frys för att vi ska kunna "hjälpa till med förvaring" (Ja, det verkar inte som vi kommer svälta i vinter iallfall!)
Älgstek av ytterlår
Skinkstek av picnikbog
FÖDELSEDAGSFIRANDE
Idag var vi och åt smörgåstårta! Jag ÄLSKAR smörgåstårta, jag tror det har att göra med att det bara var något år sedan jag lärde mig äta det och nu måste jag därför ta igen allt jag missat.
Ja, just ja. Kanske ska berätta att det var Hägga som fyllde 24 också. Ehe, tårtan var tydligen höjdpunkten på dagen, födelsedagsbarnet oväsentligt.
På kalaset hade jag denna klänning på mig, me loves it. Min fantastiska Anna hittade den på rea på bikbok och tänkte på mig när hon såg den så hon smsade och frågade om jag ville ha den. Anna vet verkligen min stil.
2011-11-09
15:59:09
Biltvätt
Mina tankar:
- Tänk om bilen står för långt till höger eller för långt till vänster så ena sidan av bilen kommer krossas!!
- Är alla bildörrarna verkligen stängd så bilen inte fylls med vatten och vi drunknar?
- Aaa!.. bilen rullar framåt och kommer krocka i tvättutrustningen!! (aha, näe det är tvättmojängerna som börjat röra sig mot oss.. allt är som det ska.. andas)
- Aaa!.. Nu kommer diskborstrullen!!
- Aaa!.. hela bilen vibrerar!! snart börjar centrifugeringen och bilen kommer kastas runt som en leksaksbil i en tvättmaskin!
- Aaa!.. den där metalllådan som sprutar luft är alldeles för nära vindrutan!! Den kommer krossa vindrutan! DEN KOMMER KROSSA VINDRUTAN! *Harpuls*
2011-11-08
15:35:56
Fusk
Var nära att bli utslängd från tentan pga fusk! Dom kontrollerade den litteratur vi fick ha med oss. När det var min tur så visade hon upp några sidor i min bok där det var helt nedklottrat med text! Det var en biblioteksbok och jag hade inte ens läst alla kapitel så jag hade inte ens sett det där klottret. Så hon tentavakten fick ta med sig boken ut och ringa våra lärare för att fråga vad dom säger om saken. Som tur var så var det tydligen helt okej med klotter i böckerna och räknades inte som fusk. Hade ju varit galet illa om jag åkt dit för fusk bara för att vissa människor är idioter och klottrar i biblioteksböcker! Så tänk dig för innan du klottrar i en biblioteksbok nästa gång!
I övrigt har jag ingen som helst aning om hur det gick på tentan.. Det kan vara allt från högsta till lägsta betyg. Beror på hur lärarna rättar.
Nu är jag helt slut på utav skrivkramp och stress och känner mig välförtjänt av en liten tupplur innan det är dags att laga middag.
2011-11-07
10:25:06
Tentasymptom
2011-11-05
17:37:45
Inflyttningsfest och strippdance
Idag åkte jag, Anna och Sofie till step in där Nastia höll en kurs i strippdance. Nä, det var inte med en stång och vi klädde inte av oss kläderna. Men dansade sensuellt och erotiskt gjorde vi. Eller Nastia iallafall, vi andra kämpade tillräckligt för att hålla koll på alla kroppsdelar och komma ihåg rörelserna att det inte fanns så mycket utrymme att hinna tänka på att se förförisk ut. Tror att jag såg mer patetisk ut än erotisk där jag stapplade fram som en ovig, stel pinne. Men otroligt roligt hade vi! Detta vill jag absolut prova på fler gånger!
Nu har jag stilat mig lite snabbt och ska snart dra iväg hem till Samuel och Nastia som har Inflyttningsfest ikväll. Ciao!
2011-11-04
16:59:25
Fågelkvitter
2011-11-04
16:56:18
Fågelkvitter
2011-11-04
12:39:22
Kortslutning i huvudet
- Kokade potatisen till smulor, glömde ta fram bestick, sedan glömde jag ställa fram något att dricka.. inte förrän 5:e 6:e gången jag satte mig ner vid köksbordet hade jag allting framme och kunde äta.
- Skulle kolla upp busstider åt M och fick hjärnsläpp och hade ingen aning om vad jag skulle googla för att hitta nån tidtabell.. sådär 20 minuter efteråt kom jag på att det står i häftet med busstider för stadstrafiken som ligger i hallbyron.
- Ringde mamma för att tala lite om vilka iphone-skal och skyddsfilmer det finns att köpa men jag tror att jag bara gjorde henne mer förvirrad än innan med mitt svamlande.
- Gick in på samma spel på Iphonen fem gånger i rad för jag råkade trycka fel när det var ett annat spel jag skulle starta.
- Tänkte kolla ifall jag hade feber men gick till kylskåpet och glömde bort vad det var jag letade efter. Tog ett tag innan jag kom ihåg att det var febertermoteren jag letade och den alltid brukar ligga i översta lådan i mitt nattduksbord.
Kanske hjälper med lite frisk luft? Nu går jag ut på en promenad och hoppas på att jag hittar hem igen.. ehe
2011-11-02
15:10:35
Sparka inte på sätet framför
Har varit på Uni idag och pluggat inför tentan tillsammans med några ur basgruppen. Känns faktiskt helt okej inför nya tentan. Jag tror att jag har läget under kontroll, jag har all litteratur tillgänglig och vet vilka områden jag behöver plugga på.
Sparka inte på sätet framför
På tåget hem var det någon i sätet bakom mig som upprepade gång sparkade på mitt säte.. först blev jag bara lite irriterad, men tänkte att han/hon kanske har långa ben och håller säkert bara på att hitta någon bra sittställning så det slutar nog snart. men sparkandet fortsatte och jag tänkte personen kanske håller på att möblera om i någon stor resväska så han/hon kanske slutar nog om en stund. Sparkandet fortsatte och jag tänkte va i hela fridens namn!.. ska personen ge sig någon gång eller håller han/hon på dö där bak? Epilepsianfall? Tillslut kändes det som att personen sitter och sparkar bara för att jävlas eller tänker inte på att det faktiskt känns ganska väl när man sparkar i sätet framför så jag måste nog säga till utifall att han/hon inte slutar snart. Tillslut blev jag så förbannad och tänkte nu ska personen få sig en rejäl utskällning om han/hon inte slutar genast... det fortsatte.. Jag vände mig hastigt om med en ansträngt irriterad blick för att skälla ut idioten men hann som tur var hejda svordommar och utskällningar när jag såg att det var en liten pojke som suttit bakom mig. Han såg livrädd ut bara av min arga uppsyn så jag gissar att ungen skulle skitit ner sig och börjat grina om jag skulle ha hunnit dra en lång ful ramsa om tågvett. Tycker att föräldrar som tar med sina barn in på tåg och buss kan berätta lite vett och etikett för dem först.
2011-11-01
08:47:46
tentaresultat
Uppdatering: Hon ringde upp och hade hittat min kod! Jag var godkänt på två frågor men underkänd på den tredje, inte förvånande eftersom jag inte hade fått tag på boken till den frågan. Men detta betyder att jag bara behöver skriva om sista delen! Jag är är jättenöjd eftersom jag hade ställt in mig på det värsta! Detta klarar jag lätt nu när jag har fått låna boken av jättesnälla Ida i min grupp.