isabellbrandstrom

2014-05-04
10:21:13

Babyshower
Det blev ett lyckat babyshower igår där vi firade att Elliot är på väg. Nio gäster dök upp och det var alldeles lagom många, vi hade roligt och jag är riktigt nöjd med dagen! :)

Färgtema i Elliots färger: Röd, svart, vit och grå

Det började klockan två med tipsslinga innehållande frågor om mig, A och bebis. Samt fika och mingel. Sedan blev  det 4-kamp med tre lag. Först en tävling som heter "håll bebisen inne" Det är en stafett där man ska springa medan man håller fast en pingisboll mellan knäna och sedan släppa den i en hink. Tävling 2 var ännu en stafett men i den har man en napp hängandes i ett snöre ner till knävecken. Och nappen ska man genom att böja knäna doppa ner i en nappflaska innan man får springa tillbaka till laget. 3:e tävlingen gick ut på att bygga ballongtorn så högt som möjligt. I dessa tre tävlingar vann varje lag en gång var och därför blev sista tävlingen en utslagsgävling. En representan från varje lag tävlade genom att dricka 120 ml vatten ur en nappflaska. Vilket låter mycket lättare än vad det är! Men Anna hade en riktigt bra sugteknik och kammade därför hem vinsten till sitt lag. Grattis lag grå! 

Efter 4-kampen fick alla designa varsin dregellapp. Himla fina, helt unika och personliga dregellappar kommer Elliot nu att få använda!

Tusen tack till alla som var med och firade och gjorde denna dag minnesvärd! <3

Inbjudningskorten

Kolla vilka fina dregellappar det blev!

Sjukt läckert blöjtorn som jag fick av Anna och Sofie!

Cupcakes

Cupcakes, cakepops, maccarons, kolakakor och sockerkaka

Sofie doppar nappen i flaskan

Det vinnande ballongtornet

Utslagstävlingen!
Elviras kommentar efter att ha förlorat tävlingen var klockren: Men, jag sög ju..





2012-05-22
20:26:59

Mjukglass och Biljard
Har försökt blogga flera gånger från mobilen idag, men det har inte gått att publicera. Känner att blogg-appen för blogg.se borde renoveras! *Suck*
Idag har jag haft seminarium och film-planering under förmiddagen och eftermiddagens galleribesök smet jag från för att hinna slippa vänta flera timmar på tåget efteråt. Men när jag väl kom till mitt tidiga tåg slog karman till, som gjorde att jag missade tåget... Det var väl rätt åt mig, men lagom irriterad blev jag, särskilt då jag visste att det även var försent för att hinna till galleribesöket ifrån tågstationen. 

Promenerade in till stan ändå, och där blev min dag räddad av en Viking och en My (tror jag kallar henne Lilla My istället så låter min dag ännu mer spännande) Vikingen bjöd på mjukglass, vi glassade i solen och sedan gick jag, en Viking och Lilla My och spelade biljard. Det blev en mycket trevlig eftermiddag av det hela. Tror jag ska börja missa tåget oftare. Tusen tack för att ni räddade min dag!




(Bilder från google)

 

 


2012-03-03
14:39:58

Pulkracet
Nu har vi precis kommit hem från pulkabacken mätta och belåtna. Det årliga pulkracet är nu avgjort och pokalen har fått en ny ägare. Gratulerar Emma Edlund till vinsten, härligt med ett kvinnonamn på pokalen med, starkt jobbat!


Pokalen


Vinnaren


Mys och grillning i backen



Jag och Dieselhunden


Tekaka och Varm choklad med marshmallows


Jag och Sofie



Förra årets vinnare överlämnar pokalen till årets vinnare





2012-01-22
21:04:35

Nam nam nam
Hade riktigt trevligt igårkväll. Kan sammanfatta kvällen med vänner, skoj, fika i mängder, hellrace, shotsroulette, allsång, dans och youtubefavoriter.
Som jag trodde har vi massor med fika över och jag har precis proppat i mig en stor bit tårta, men resten av tårtan kommer behöva slängas och även några cupcakes får fylla soptunnan. Resterande fika har jag lyckats pussla in i frysen.

Nu ska jag ta med mig Birger och krypa ner framför serien Nip/tuck och somna tidigt. För imorgon drar studierna igång igen.

En av youtubeklippen som hägrade igår har fastnat på hjärnan och jag kan inte få bort den, tur att den är gullig iallafall. haha


2012-01-21
15:32:28

Födelsedagsfika
Nu har släkten varit här och fikat så nu är det lugnt några timmar. Tycker att alla hittils gjort ett bra jobb med att vräka i sig fika, kan bero på att jag sagt till de flesta redan i dörröppningen att de måste smaka av alla sorter innan de får fara hem, hehe. Men trots detta kommer det garanterat bli fika över.

Vännerna dyker upp lite senare och de flesta av dem stannar nog hela kvällen och firar med oss. Jag får hoppas att dom inte kommer att ha ätit så mycket middag.

Birger kom hem med snöbollar idag igen. Han kommer nog få duscha varje dag resten av vintern är jag rädd.


Tårta, cupcakes, snickerskaka, falskpotatisbakelser, ryttarrutor och rulltårta


Birger är inte nöjd





2012-01-06
20:42:00

Bebis
Var ruskigt otaggad till att fortsätta plugga ikväll men kom inte på något vettigt att göra där jag inte får dåligt samvete för att jag skjuter upp studierna. Men då, som ett brev på posten fick vi höra att Anton, Sofia och lilla Meja precis har bilat upp från Göteborg och är hos oss på tio minuter! Så från att vara en tråkig fedagkväll med plugg blev det en jättebra fredagkväll i gott sällskap. Otroligt kul att få träffa Anton och Sofia efter att inte setts sedan i Mars och att få träffa lilla Meja för första gången. Hon är en fantastiskt söt liten bebis. Nu längtar jag så det värker i hjärtat efter att få skaffa en egen liten parvel.

Just ja, vi blev även bjudna på bröllop till sommaren.. Anton och Sofia ska gifta sig! ska bli fantastiskt kul! 


M fick hålla en bebis för första gången i sitt liv


Meja är en glad liten tös


2011-11-22
17:28:26

Pontus och årsdagen för olyckan
Har haft för fullt upp för att hålla koll på datumen, eller så förtränger jag det, jag vet inte. Men jag hade inte reflekterat över det. Inte ens när Mickan i telefon frågade om det var årsdagen så hajjade jag till.. Jag vill inte minnas.. inte olyckan. Jag vill minnas Pontus men glömma den tragiska dag vi förlorade honom.

Idag har sju år passerat sedan lillebror lämnade oss.. Jag har precis tänt ett ljus. Inte för att sörja, men för att minnas och glädjas åt den tid han fanns hos oss. Pontus var för bra för den här världen, för bra för att vara sann.

Strax efter olyckan skrev jag en novell. Eller jag vet inte om den håller de kriterier en novell ska ha för att räknas till novell, men jag kallar den så. Nu publicerar jag den här nedanför i bloggen för er som inte har läst den och vill höra om mina känslor och tankar från när jag förlorade min lillebror.




Olyckan

Novell av Isabell Brändström

 

-          Yes! Jag vann igen, tjoade jag triumferande och lade ut tre damer, två ess och hjärter fem på bordet.

-          Revansch tack, uppmanade Anna med ett trotsigt leende, och vi slängde båda en hastig blick mot köksklockan.

Visarna pekade på att klockan var strax innan fem och vi hade gott om tid på oss att fortsätta spela. Inte förrän klockan 19.00 skulle vi behöva vara ombytta och klara för Ju-jutsulokalen. Anna började blanda kortleken igen medan mina tankar stannat på Ju-jutsun. Det skulle vara provgradering den kvällen och jag kände ett litet sting i magen av nervositet. Fastän jag visste att Anna och jag var bäst i vår grupp och att vi inte skulle ha några som helst problem med att bli godkända.

-          Är det din telefon som ringer, frågade Anna och jag rycktes upp ur tankarna.

Jag hoppade genast upp från stolen som svar, när jag hörde den välkända Pingu-signalen. Jag skyndade mig in i Annas sovrum och började slita i mina saker som jag lagt på hennes säng i ett försök att hitta min mobil. Flera signaler hann gå fram innan jag till slut hittade mobilen och läste på displayen att det var pappa som ringde. Jag hann gissa att han glömt att jag sagt att jag skulle åka hem till Anna innan Ju-jutsun, och att han kanske undrade varför jag inte satt hemma vid middagsbordet.

Men han hade inte ringt för att säga att middagen var klar.

 

Jag minns inte hur han berättade eller exakt vad han sa. Men samtalet i sig kommer jag mycket väl ihåg. För jag minns känslorna, jag minns tårarna och jag kommer aldrig att glömma rädslan. Rädslan att ha förlorat någon man älskar. I några sekunder hade jag fruktat det värsta. Men i samma stund hade jag förbjudit mig själv att tänka i sådana banor. Jag ville veta vad som hade hänt, inte bara vad jag trodde hänt. Mellan tårarna slog jag numret till min syster. Hon vet, hon brukar alltid veta allt, tänkte jag. Men det enda jag kunde höra var att hon också grät. Hon var lika förtvivlad som jag och visste lika lite.

 

När samtalet avslutades kände jag benen ge vika under mig och jag landade sittandes på golvet. Hjärtat hamrade, ögonen blödde av tårar och tillvaron kändes lika overklig som i ett tv-spel eller i en film. Anna tog tag i min arm och hjälpte mig att sätta mig på sängen. Hon hade fått tagit över det första telefonsamtalet efter mig så även hon hade fått höra om olyckan. Hon satte sig bredvid mig och tog min hand. Jag såg smärtan och tomheten även i hennes ögon. Men istället för att bryta ihop tog hon på sig rollen som stöttepelare. Inte många ord utbyttes mellan oss. Inga ord behövdes. Men jag var tacksam över att ha henne bredvid mig. Glad att ha min bästa väninnas stöd. Utan hennes stöd hade den hemska olyckan känts obeskrivligt mycket värre.

Jag är osäker på hur länge vi satt där på sängen. Men jag minns att det kändes som en oändlighet. Varje sekund kändes som en minut och varje minut kändes som en timma.  Ovetskapen om vad som hänt låg som en klump i magen, tankarna flög som pingisbollar runt i huvudet och tårarna forsade som floder nerför kinderna.

 

Efter en evighet knackade det på Annas dörr, Annas pappa klev in i rummet med en dyster min, även han visste vad som hänt. Han visste till och med mer än vad jag gjorde. Han sa:

-          De är här nu.

Hjärtat tog ett stort skutt i bröstet. Jag hade väntat och väntat på att mamma och pappa skulle komma och hämta mig. Men när dom väl stod vid ytterdörren hade jag ångrat mig. Jag ville inte längre veta vad som hänt. Jag blev skräckslagen av att kanske behöva få reda på något som jag inte skulle kunna klara av att höra. Men till slut fattade jag mod, torkade tårarna ur ögonen och reste mig sakta upp. Jag gav Anna en blick som ett försök till att säga: Tack och hej då. Sedan vände jag ryggen emot henne och tog några långsamma luciasteg mot dörren ut från hennes rum. Att gå den korta sträcka från Annas rum, genom köket och ut till hallen var som att gå gröna milen. Varje steg var en plåga och jag var rädd för vad som skulle hända. Eller rättare sagt vad som redan hade hänt. Till slut stod jag på tröskeln till hallen. Jag hade blicken neråt och såg först bara pappas utslitna, svarta favoritskor. Jag drog mig för att lyfta huvudet och möta hans blick, eftersom jag visste att den kunde säga allt. Allt som jag inte ville höra. Jag visste att bara en liten glimt av hans blick kunde säga: Du är nu yngsta barnet i familjen. Du har ingen lillebror längre. Jag intalade mig hela tiden att det inte var så.

 

Jag hoppades istället att pappa skulle skjutsa mig till sjukhuset för att få träffa Pontus. Jag kunde som mest tillåta mig tänka att Pontus skadat sig så illa att han skulle få sitta i rullstol resten av livet eller att han låg i koma och strax skulle vakna.

 

Men jag fick strax veta att bilen som väntade utanför Annas hem i Åmynnet inte skulle ta mig till sjukhuset. Bilen skulle ta mig hem till Västanå. Det fanns inget annat vi kunde göra än att bara fara hem. Det fanns ingen hand i en sjukhussäng att krama, det fanns ingen lillebror i någon rullstol att hålla tummarna för. Det var över. Det kändes som att allt var över. Som om hela mitt liv gått i spillror. Som om världen fallit samman.
Jag kunde inte tro att det var sant. Jag tänkte att sånt här händer inte mig. Sånt här händer bara på film och inte på riktigt. Jag tänkte ett tag att det hela var ett ondskefullt skämt. Jag ville vakna upp som ur en hemsk mardröm. Jag ville att någon skulle hoppa fram och skrika april, april och säga att allting bara varit på låtsas. Men det var det ingen som gjorde.

 

Jag skulle aldrig någonsin mer få träffa min lillebror, vi skulle aldrig mer få retas med varandra så som hör syskonkärlek till. Jag skulle aldrig mer få krama om honom, aldrig mer höra hans röst, hans skratt.

 

I bilen mötte jag min systers söndergråtna ansikte och jag drog slutsatsen av att jag var lika knallröd i ögonen med stora påsar under dem och med kinder blanka utav salta tårar. Mamma såg inte bättre ut hon heller och vi gjorde försök till en slags gruppkram i baksätet av bilen. Men det gick inte vidare väl att trösta varandra på det sättet. De desperata kramarna och gråten i halsen gjorde att man fick svårt att få åt sig syre. Vi fick därför begränsa oss till att bara hålla varandras händer.

 

När vi ungefär tio minuter senare kom hem till Västanå gick vi direkt bort till mormors hus på andra sidan vägen. Mormor och morfar var lika knallröda i ögonen som oss andra och dom hälsade oss med likadana långa desperata kramar som nästan var mer smärtsamma än vad de gjorde nytta. Mormor hade letat fram några bilder och porträtt på Pontus och ställt dem på det runda köksbordet med den brunblommiga duken. Runt det bordet hade vi syskon suttit så många gånger förut och nu satte vi oss återigen ner, fast nu utan både Fredrik och Pontus. Vi visste alla att Fredrik inte skulle kunna komma hem samma kväll. Han bodde i Luleå där han pluggade på högskola och pappa fick därför fortsätta som olyckans budbärare och ringa honom. Han försökte så gott han kunde att bädda in samtalet så att det skulle bli så skonsamt som möjligt. Det fanns inga bättre sätt att gå tillväga eftersom Fredrik inte kunde få en likadan förvarning som jag och Sandra fått innan pappa kommit till oss och berättat öga mot öga vad som hänt. Pappa hade därför inga fler val än att förmedla budskapet om den fruktansvärda förlusten som en chockartad smäll genom telefonluren.

 

Senare samma kväll promenerade vi ner till ”storvägen” som vi alltid kallat den när vi var små. Det var just den väg vi harmlöst promenerat efter så många gånger förut. Det var just den väg mamma alltid tjatat på oss att kolla åt båda hållen innan vi gick över. Det var just den vägen som alltid lett hem. Och det var just den vägen som samma kväll låtit min lillebrors liv förspillas. Vi såg lyktorna och alla ljusen som tänts utav grannarna vid vägkanten, vi kunde se bromsspåren och glasbitarna efter olycksbilen och vi såg frusna pölar av blod. Blod som samma dag funnits i våran älskade Pontus hjärta.

 

Jag hatade mig själv för att jag inte varit där när det hände. Det var nästan som att jag tog på mig skulden för olyckan. Som om jag borde ha varit där och stoppat den. Eller att det till och med borde ha varit jag som förolyckats. Jag önskade stundvis att det hade varit så. Att jag kunde få tagit Pontus plats. Det gjorde alldeles för ont att leva. 
Jag tror inte jag var ensam att tänka så, men det var inget vi pratade om. Det var tankar man höll långt, långt inuti sig och inte riktigt vågade plocka fram.

 

Kvällen tog slut, natten tog över och det blev sent innan vi gick och lade oss. Jag grät mig till sömns, grät i sömnen och vaknade med nya tårar i ögonen. Jag hann tänka i några sekunder att allt kanske bara varit en mardröm. Men hastigt rycktes jag tillbaka till verkligheten. Det var ingen dröm. Pontus hade lämnat oss för alltid.

Jag klev upp, det var för jobbigt att ligga kvar i sängen med alla tankarna. Jag gick till köket, men mådde för illa för att ens vilja tänka på mat. Jag gick till vardagsrummet dit vi ställt fram några av Pontus saker och fotografier, men vände snart på klacken. Fanns inget ställe jag ville vara på. Ingen rum jag orkade vara i. Det gjorde ont vart jag än befann mig. Det gick inte att smita från smärtan.

 

Efter att alla klivit upp och tvingat i sig lite frukost åkte vi in till stan, till bårhuset för att få se lillebror en sista gång. Jag hade en omöjlig önskan om att det inte skulle vara han som låg i sjukhusbåren omstoppad med vita lakan. Jag ville att det skulle vara någon annan, att alla sett fel, att det inte var ”min” Pontus som varit på fel ställe i fel ögonblick. Men det var han. Jag brast återigen i gråt när jag fick se hans en gång så fina ansikte nu täckt av blåmärken, svullnader och mörkröda sår. Det gjorde så ont att se en person som jag kramats med, tjivats med och skojat med, nu ligga livlös framför mig. Endast skalet av min käre vän och lillebror fanns kvar.

Jag sträckte ut armen och drog fingrarna genom hans hår, precis som jag gjort många gånger förut. Jag strök handen över hans iskalla kind och gav honom tillsist en sista kyss i pannan. Jag ville egentligen inte gå därifrån. Men jag förstod att vi inte kunde stanna hur länge som helst.

 

Vi gick ut till bilen igen och vi började prata om att stanna till en kort stund på Bjästaskolan. Där både jag och Pontus gick, jag i nian och Pontus i sjuan. Pappa kände att han gärna ville säga några ord inför Pontus klass och jag kände att jag gärna ville träffa några av mina närmaste vänner. Sandra följde också med som ett stöd till mig. Det var en konstig stämning i korridorerna och hela skolan hade i princip stannat upp. Ingen klass hade riktiga lektioner och många hade till och med åkt hem. Pontus klass hade tänt värmeljus, ställt fram ett foto på honom och lagt fram några av hans böcker, pennor och suddgummin som han haft i skolskåpet. De som inte redan åkt hem hade ställt sina stolar i en ring i klassrummet. Sandra och jag slog oss ner på några tomma platser tillsammans med klassen medan pappa pratade inför oss. Det blev en liknande ceremoni i mitt hemklassrum och efteråt fick jag chansen att krama om några av vännerna innan vi återigen satte oss i bilen och åkte hemåt.

 

Dagarna efter flöt ihop till en suddig dimma. Det jag minns var att hela huset fylldes med blommogram och tröstande vykort från nära och kära. Och jag glömmer aldrig hur mamma, pappa, jag, Fredrik och Sandra stöttade och tog hand om varandra. Ensam hade ingen av oss tagit sig igenom sorgetiden. Men tillsammans så blev vi starka och banden mellan oss knöts från rosetter till råbandsknopar.

 

Drygt två veckor senare blev det tid för begravning. Kyrkan var fullsatt av släktingar, vänner, grannar och elever från skolan. När min väninna Karin började sjunga ”Tears in heaven” inför alla, kunde jag inte hålla tårarna borta men höll ändå stadig ögonkontakt med henne under hela låten. Jag gjorde det för att stötta henne och hon för att stötta mig. Jag förstår fortfarande inte att hon klarade av att sjunga just den låten, just denna dag inför en hel kyrka. Jag tyckte att hon var stark. Hon hade också varit god vän med Pontus och känt honom i många år. Men hon lyckades ändå ta sig igenom hela låten för att sedan dra sig tillbaka till kyrkbänken. Efteråt spelades ”Tänd ett ljus”, ”Vem kan segla förutan vind” och ”Som en bro över mörka vatten”.

 

Till sist blev det dags för avskedstagandet, där alla fick gå fram till kistan i tur och ordning för att ta farväl av Pontus. Vi som närmast anhöriga på bänkarna längst fram fick börja. Vi lämnade våra platser, gick långsamt fram och ställde oss i ring runt kistan, familjen, mormor & morfar, mina tre halvsyskon och deras familjer. Alla höll i blommor, rosor eller buketter. En efter en sa alla några små avskedsord. Tack för att jag fick lära känna dig. Du kommer alltid att finnas hos oss. Jag glömmer dig aldrig. Var bara några av alla orden som sades till avsked. Själv kunde jag inte få fram mina ord. Istället lyfte jag den röda ros jag höll i min hand och gav den en kyss. Mina ögon fylldes återigen av tårar. Jag släppte det hårda greppet om rosen, lät den falla till de andra blommorna och viskade ohörbart orden: Jag älskar dig.

 


2011-10-29
10:54:18

Tupperware, ikea, smycken
Tentan närmar sig med stormsteg och jag gör allt utom att plugga!
  • Torsdagkväll var jag på Tupperwareparty
  • Igår åkte jag, sofie och anna på roadtrip till ikea
  • Igårkväll åt vi tacos med sofie o Micke och fortsatte kvällen med att göra smycken
  • Och idag är det pysseljunta!
Riktigt roligt har vi haft det dessa dagar, men ehm.. efter den här pysseldagen så låser jag in mig på rummet och vägrar komma ut förrän jag ska skriva tenta. 

Bilderna från Ikea


Anna, Sofie, jag


Ankifi


sofie needs tha pelllefant



Hittar ni mig i bilden?


Diskborste!!


Vet inte om det syns så väl, men ser ni hur fåglarna kryllar i luften? sofie med sin fågelfobi var inte allt förtjust när det såg ut som att vildvittrorna attackerade.




2011-10-26
07:07:21

Sandra
Min älskade systeryster Sandra! vad skulle jag ha gjort om jag inte haft henne? Vi träffas och umgås allt för sällan men istället ringer vi varandra några gånger i veckan och kan ha milslånga samtal, om utbildningen, livsfilosofier, husdjur och mycket annat. Henne kan man ringa närsomhelst om vad som helst, när jag har panik, när jag har ångest, när jag bara har tråkigt eller bara måste dela mina tankar med någon. Då ställer hon upp och lyssnar och löser alla mina världsproblem och muntrar upp mig. Hon löser ofta mina problem genom att få mig att förstå att jag egentligen kan svaren själv. Om det är hennes fem år av pedagogik som ligger bakom det eller om det bara är en medfödd begåvning vet jag inte men bra är det iallfall. Sandra är min hjälte!

Precis som det ska vara mellan syskon så har vi våra duster hon och jag ibland, vi kan bli riktigt arga på varandra och skrika i telefonluren. Men alltid vet jag att vi kommer bli sams igen. Syskonkärlek heter det.

Jag älskar min syster, utan henne hade jag inte varit där jag är idag. Puss på dig Syss!




2011-10-19
11:21:57

Bilder från Dalaran
Förlovningsfesten hemma hos Anna o Hägga I Dalaran i helgen var kanon! (nej, jag har inte skrivit fel och menar Dalarna, utan vi kallar deras lägenhet för Dalaran, varför?  det kan vi ta en annan dag) Vi hade riktigt roligt! Älskar mina fantastiska vänner! Här kommer några av bilderna:



De nyförlovade


Sofie och jag


Anna och Hägga fick hjälp med att skriva matlistan inför några veckor framöver


Anna provar hur hon ser ut i långt hår




2011-10-15
13:37:35

Förlovningsfest
Idag har jag inte rakat stjärten men klippt häcken har vi gjort. Vi fick hjälp av Åsa och Lilla som är lite bättre på det här med trädgård än vad jag och M är. Nu kommer rådjuren bli ledsen när dom inte har lika mycket till buskar att gnaga på när dom kommer hit på besök, men fint blev det iallall.

Idag är det förlovningsfest för Anna och Hägga som bytte ringar i måndags! Stort grattis till dem, nu ska det firas! Jag vill locka mitt nya hår inför ikväll och det är nog bäst att jag börjar redan nu för att jag ska vara helt säker på att hinna klart innan vi åker. Tror ju att det kan ta några timmar att locka ett 60 centimeter långt hårsvall.


Detta kort fick vi på posten i måndags från Anna och Hägga, synd bara att Birger fick tag på kortet före oss och hann tugga lite på nederdelen av brevet.


2011-08-12
17:29:03

Slottdalsskrevan

Bildregn















2011-07-09
08:59:12

Sundsvalls gatufest
Nu åker vi snart ner mot Härnösand tillsammans med Mickaela och Eric. Vi ska hem till Johan och Jenny där vi lunchar och förfestar. Efter det fortsätter vi ner mot Sundsvall där jag förhoppningsvis kommer få äta Langos till middag. (ÄLSKAR LANGOS)  Ikväll spelar bland annat Helloween, Kapten röd och Veronica Maggio. Det här ska bli kul!

Hörs på Söndag.


2011-07-08
22:05:51

Anna gästbloggar
Jajjemän, som rubriken lyder är det nu jag (Anna) som sitter vid tangentbordet och skriver. Men det kanske ni redan hade räknat ut? Haha..

I vilket fall som helst så har jag lyckats få den ypperliga möjligheten med en hel dag ensam (eller ja, nästan i alla fall) med min underbara Isabell! Hon är mitt allt och jag vet inte vart jag skulle vara idag utan henne. Vi insåg idag att vi firar 10-års jubileum nästa år. Vi har alltså känt varandra och varit bästa vänner i snart 10 år! Hur sjukt är inte det?

Vi spenderade dagen med att åka på kornsjömarknaden, bada, äta god mat och dricker för tillfället vin. En helt underbar dag om ni frågar mig. Jag är extremt lyckligt lottad som har en sådan underbar vän som Isa!

Massa kärlek!
/Anna


Räddar ett riktigt dåligt vin med fruktsoda och piggelinglass


2011-06-30
19:49:17

Strandläge och Pizza på Ulvön
Bästa dagen på länge! Älskar havet och älskar utflykter!

Om man borträknar att:
  • vi höll på bli döv av att båten tjöt om att den hade för lite olja
  • kiosken var stängt så jag inte fick mina gelehallon som jag alltid köper på Ulvön
  • Hanna råkade slänga bilnycklarna i vattnet
så har vi haft en fantastisk dag! Här får ni en bildberättelse från båtresan:


Med flytvästarna på beger vi oss mot en fin sandstrand


Lägger till och intar strandläge för några timmar


Äter baguette till lunch medan vi ligger och steker


Utanför Ulvöhamn


På promenad från båten in till Ulvöhamn



Väntar på pizza


Efterrätten blev ploppglas och mangosorbet


Påväg hem igen


2011-06-25
15:10:18

En midsommar att minnas
Många fina minnen av allt midsommarmys och alla tokerier folk hittade på! Här är några av dem:

  • Silllunch med familjen Hamberg plus några till
  • Gjorde vackra midsommarkransar
  • Grillade nere vi sjön
  • Karatesparkade och muckade med tistlar
  • Badade
  • Snubblade
  • Klättrade på tak
  • Lunsade på med stor yxan
  • Rodde båt
  • Dansade
  • Ramlade i vattnet med kläderna på
  • Kissade i skogen
  • Spelade kubb
  • Gjorde grimaser
  • Fick myggbett
  • Pussades och kramades

Tack allihop för en fantastisk midsommarafton i glada vänners lag.

Jag har sååå många härliga och roliga bilder på min kamera att jag inte orkar lägga upp så många. Ni får nöja er med några stycken för tillfället och så kanske jag lägger upp några fler senare.


Den muckande tisteln


Micke och Sofie


Finn ett fel


Anneli


Jenny


Bröderna Hamberg


2011-06-24
12:54:20

Glad midsommar

Befinner mig i Billsjö och ska precis äta silllunch. Efteråt ska vi löva nere vid sjön och göra blomsterkransar och mot kvällen blir det grillning med alla vännerna. Upp mot 30 personer har anmält att de kommer så nu är allt riggat för ett härligt partaj.

Glad midsommar på er allihop!

 


2011-06-19
17:27:01

Stånk tommy och shot-roulette
Jag hade kul igår, vi spelade shot-roulette som vi köpt på dollarstore, vi fick äta langos och vi fick se stånk tommy från småstadsliv när han hade samba-skola. Åkte hem vid tio imorse för att jag både skulle hinna med städjobbet och städa min egen lägenhet inför Tupperwarepartyt ikväll. Tanten verkar vara lugn idag, hon kanske ha börjat ta sina tabletter igen? Man kan ju hoppas iallafall.









2011-06-12
15:33:08

Hoppa på klippor i Skeppsmalen
Hoppade på klipporna, hade picknik, fiskade, blev bajsade på av måsar, fotade och njöt av havsvindarna och utsikten. Här är bilderna














2011-06-12
10:38:49

Skeppsmalen
Utflykt till Skeppsmalen med vännerna står idag på listan. Packar picknik-korgen och kameran.





(Tanten har fortfarande inte plockat bort soporna, någon som har ett förslag på hur jag ska bemöta detta?)